SNHK–METODEN

Ett kapitel med ett förslag

Nu kommer den. Klas Hallbergs metod för att maximera förutsättningarna att leva innan man dör. Klas Hallbergs metod för att klara av att existera i ovissheten om vad livet kommer att erbjuda i nästa ögonblick.

Låt mig, innan jag brakar loss och beskriver den snillrika metoden, kort summera boken så här långt. Grundtesen är att det är fiffigare att leva innan man dör. Det är en riskabel strategi att vänta tills man är död. Jag tror därför att det är viktigt att våga ta små vardagsrisker i livets alla Johan-ögonblick.

En utmaning som blir en konsekvens därav är att jag behöver ha en aning om vad jag ska be om. Vad är angeläget för mig i mitt liv? En annan utmaning är att jag behöver inse att det är just jag som lever mitt liv och att det i huvudsak är de beslut jag fattar som avgör hur jag mår. Inte omständigheterna. Ytterligare en utmaning är att jag kan tänkas ha fått med mig en del begränsande föreställningar under livet, som jag dessutom, beroende på vilken filterbubbla jag befinner mig i, kan tänkas fortsätta att bekräfta.

Att jag fortsätter att skriva en begränsande saga om mig själv, i stället för att nyfiket ge mig ut och upptäcka livet genom att ta risker.

För att lyckas med detta är det min övertygelse att det inte finns någon mirakelmetod eller tydligt recept eller stegvis struktur som garanterar resultat. Men något måste man väl kunna göra för att bättra på oddsen? Det är här SNHK kommer in. För att bättra på oddsen.

Jag presenterar nu den enda metod som jag själv anser ha klarat av att omfamna den komplexitet som mitt liv erbjudit mig. Den enda metod som jag använder och har ägnat mig åt i 25 år. Jag beskriver metoden som praktiker och gör inte anspråk på att vara expert. Jag delar med mig av mina erfarenheter med förhoppning om att du ska kunna göra dem relevanta för dig.

Håll i dig. Nu kör vi!

SNHK

Sitt

Ner

Håll

Käften

Där har du den och egentligen kan du sluta läsa här och börja applicera den. Det är förvånansvärt enkelt.

Sätt dig ner och håll käften. Minst tjugo minuter per dag. För dig som vill ha lite mer kött på benen innan du ger dig hän Klas Hallbergs Metod kommer nedan lite ytterligare tips för utövandet av den, The SNHK-methodology!

• Du behöver inte sitta ner. Du kan ligga om det känns bättre. Bara du inte somnar.

• Stäng ute sensoriska intryck. Det funkar alltså inte att sitta ner och hålla käften och se på tv eller lyssna på en podd samtidigt. Stäng ute så många intryck som möjligt. Det vill säga – ingen radio, ingen tv, ingen podd, stäng av telefonen. (Du måste inte låsa in dig i en bunker, men det är mycket svårare att genomföra SNHK om du sitter vid ett matbord där andra personer har en konversation än om du går in i rummet bredvid. Däremot kan det funka fint att göra SNHK på en tågstation där det pågår hundra olika konversationer som bildar ett sorl.)

• Du behöver vara stilla. Från det att du börjar SNHK till att det du avslutar ska du helst inte röra dig över huvud taget. En fjärde punkt skulle kunna vara:

• Gör detta minst 6 dagar i veckan, minst 20 minuter per dag. Detta skulle kunna vara en generell instruktion för vilken typ av meditation som helst. Men jag vill ändå understryka att du kan göra det i vanliga kläder, utan rökelse, utan några som helst andra attribut, och var som helst. Du kan göra det på morgonen, på kvällen, mitt på dagen, eller mitt i natten. När som helst som passar dig. Du kan till exempel göra det i ett kontorsrum. Eller du kan stanna bilen hundra meter hemifrån och sitta en stund. Du kan göra det på ett tåg eller ett flyg. Enkelt va?

Du kan givetvis också göra det med korslagda ben på en kudde och sitta i någon form av dojo, tempel, kyrka, zendo eller liknande. Det finns stora fördelar med att inordna sig i en struktur. Kanske rentav skaffa sig någon form av lärare. En stor utmaning blir dock att inte fastna i ett koncept runt sittandet som riskerar att skicka ut dig på en lång omväg. Hur har jag kommit fram till SNHK-metoden? (Som ju inte är Klas Hallbergs Metod utan något som folk hållit på med i ett par tusen år.)

Well, mycket i den här boken kretsar kring det där ögonblicket när Johan ska välja om han ska gå framåt eller om han ska gå på toa. Som är samma ögonblick som när jag ska le mot busschauffören eller inte. Som är samma ögonblick som uppstår tiotusen gånger varje vecka. Som är det ögonblick ur vilket jag hittar impulsen till humor, konst, meningsfullhet och existentiell frid – eller ångest.

Det är här SNHK kan tänkas spela en viktig roll på lång sikt. Vi har en tendens, menar jag, att döva dessa ögonblick med nya intryck. Vi kollar mobilen, läser en tidning, eller börjar pilla på en sårskorpa. Vi gör vad som helst för att slippa sitta där och existera. SNHK är helt enkelt existensträning. Det är träning i att inte distrahera sig från den absoluta tomheten eller intigheten genom att fylla i hålet med nya intryck.

Därför är det viktigt att sitta still. För om jag sitter och sprattlar i stolen kommer jag att få nya intryck som är jättesvåra för hjärnan att bortse ifrån. För att förenkla insteget till meditation finns en rad olika metoder. Jag har själv använt mig av både kassettband och cd-skivor (det du!) med guidade meditationer. Fenomenalt bra verktyg att ta till. Nuförtiden finns dessutom appar in absurdum med sådana resurser.

Den amerikanske forskaren Jon Kabat-Zinn skapade på 1970-talet en slags verktygslåda som kallas MBSR, Mindfulness Based Stress Reduction. Vågen av verktyg kring området mindfulness tycker jag mig i stor utsträckning kunna spåra tillbaka till Kabat-Zinns verksamhet.

Jag uppmuntrar gladeligen alla möjliga människor att ge sig hän dessa verktyg med två små förbehåll:

1. Om någon kurs/app/bok/metod utlovar dig snabba och dramatiska resultat som du tycker verkar för bra för att vara sant, då gäller den gamla sunt skeptiska sanningen att det sannolikt är så. Snabbt är lika med för bra för att vara sant alltså.

2. Jag vill påpeka att ur mitt eget perspektiv är essensen i all meditation och mindfulness helt enkelt att sitta still och hålla käften. En fördel med att använda någon form av app för att få struktur på sitt sittande kan vara att man får hjälp på traven med regelbundenheten. Appen kanske talar om att nu är det dags eller börjar plinga om man fuskar. Det här är en lömsk slingrig stig att gå på. Men om appens plingande hjälper dig att regelbundet göra någon form av värdeskapande övning är det odiskutabelt kanonbra! Det är dock angeläget att inte mätbarheten tar över. Att du sitter och kollar i appen hur många timmar du mediterat den här månaden och lägger ut på Facebook för att få gillanden. Då är det en uppenbar risk att mediterandet så småningom glider över i ett avancerat sätt att säga: kolla min nya bil! Här finns dock inga regler, bara din egen självkännedom kan styra vad som är en bra väg att gå, men jag vill göra ett litet påpekande gällande en av gråzonerna. Nämligen lockelsen att göra SNHK i rörelse.

Att promenera i skogen, påta i trädgården eller måla staketet. Sådana övningar kan vara väldigt meditativa och ge otroligt stort välbehag. Men det är inte vad jag kallar SNHK. Förr eller senare behöver du kunna vara still. Så det så!

Det här kapitlet riktar sig inte i huvudsak till dig som redan mediterar, men om det råkar vara så att du gör det, kan jag passa på att fråga dig om regelbundenheten. Hur ofta blir det av? Det är vanligt att folk som under ett antal år ägnat sig åt att meditera verkligen upplever att de får ut massor av värde av det. Men de har ändå ett motstånd mot att sätta sig. Det blir liksom inte mer än tre gånger per vecka, eller så blir det i perioder. Vilket egentligen inte är så konstigt. Det är nämligen smärtsamt att välkomna den existentiella intigheten. Det ger också väldigt lite kortsiktig belöning. Just vikten av regelbundenhet är den av detaljerna med SNHK som är svårast att logiskt resonera sig fram till.

Jag kan egentligen inte hänvisa till något annat än min egen självupplevda bevisning. Det är sedan upp till dig att fatta beslut och leva ditt liv efter bästa förstånd. Men jag vill slå ett slag för den skillnad som jag upplevde när jag gick från att göra SNHK typ varannan dag, till att göra det varje dag. Jag upplevde en hävstångseffekt som var helt häpnadsväckande och för mig har regelbundenhet varit betydligt viktigare än hur lång tid jag sitter varje gång. Jag gör detta varje dag. Punkt.

Jag upprepar: Regelbundenhet gör häpnadsväckande skillnad. Vad då för skillnad? Den viktigaste skillnaden är att jag i mycket större utsträckning har med mig förmågan att observera mina tankar även i vardagen. Jag liksom lösgör en del av mitt medvetande från det som uppenbart pockar på konkret uppmärksamhet. Här har jag inte letat efter forskning som bevisar detta utan tar mig friheten att dela med mig av mina erfarenheter, och skulle mina upplevelser göra dig nyfiken på att testa SNHK tänker jag att du trots allt har ganska lite att förlora på det? Att regelbundet sitta still och göra ingenting har blivit ett sätt för mig att träna min organism att upptäcka nya impulser som leder till att jag med tydligare intentioner tar mig an varje ögonblick. Dessa intentioner kan sedan leda till handling som gör att jag faktiskt vågar be livet om det som är angeläget.

Jag känner viss oro över att ovanstående resonemang kan verka onödigt fluffigt, men för mig är det ruggigt konkret. Jag menar alltså att vårt intellekt tar oss på omvägar ibland. Det tror att det är smart, men fastnar i sagan om sig självt. Det är när vi tillfälligt glömmer bort sagan om oss själva som vi har allra bäst möjlighet att varsebli vår egen natur och vad som är allra mest angeläget. Då skriver vi också sakta om sagan om oss själva så att den blir mer till glädje och mindre av en börda. Om jag också kopplar det här resonemanget till mitt tidigare om att vi lyckats med allt det mätbara, och att vi nu oundvikligen står inför utmaningen att ta itu med det omätbara kommer SNHK som ett brev på posten.

Att sitta ner och hålla käften med regelbundenhet har gett mig massor med omätbart välbefinnande. Det är dock så påtagligt för mig att jag inte behöver mäta det. Jag behöver inte ha några forskningsmässiga bevis för att det är bra. Jag behöver inte läsa studier om vad meditation och mindfulness gör för nytta för oss människor. Jag liksom vet att det gör mig gott. Nu har jag trots allt, inför arbetet med den här boken sökt upp en del vetenskapliga studier om meditation. Och en intressant aspekt gällande forskning om meditation och mindfulness är att i princip all forskning jag själv har hittat på området bara mäter det jag tycker är bieffekterna av SNHK.

Det finns forskning som visar att pulsen går ner, koncentrationsförmågan ökar, förmågan till empati ökar etcetera. Jag sitter i skrivande stund och läser boken Stillhetens styrka – vetenskapen om meditation av två professorer vid namn Goleman (som etablerade begreppet EQ ) och Davidsson. Boken sammanfattar vetenskapen om meditation just nu och är en omfattande genomgång av forskning inom området. Författarna konstaterar att de uppenbara vinsterna med att meditera går att räkna hem i princip omedelbart.

Redan efter regelbundet utövande av någon form av SNHK, 20 minuter per dag, kan man med hjälp av elektroder kopplade till huvudet, se att du har lägre puls, ökad koncentrationsförmåga och att det område i hjärnan som aktiveras när du är empatisk har kraftigt ökad aktivitet.

Jättebra! Men, med dårens envishet vill jag ändå hävda att det är de omätbara frukterna av SNHK som är själva grejen. Att SNHK hjälper mig med verklig och långsam introspektion är det stora värdet. Man kan nästan säga att det blir som att gå från diametralt motsatt håll jämfört med hur Werner Tiki Küstenmacher gör. I stället för att jobba mig igenom alla 574 steg sitter jag still på en kudde och observerar hur alla de 574 stegen passerar förbi i medvetandet. Jag noterar att många människor verkar tro att man inte får tänka när man gör SNHK. Men det får i alla fall jag.

För mig handlar det snarare om att notera tankarna innan jag släpper taget om dem. Min vän Jonas bjöd mig på den bästa metaforen någonsin efter att han hade varit på ett zen-center och suttit still i en hel vecka. Han menade att det blir lite med tankarna som med sådana där moderna mojänger i mataffärer, som matar fram till exempel ett paket salamikorv. Man tar ett paket från hyllan och då matas det via en fjäder fram ett nytt paket. Det är lite likadant med tankarna. Det matas fram en tanke som man noterar och sedan lägger man den ifrån sig. Då brukar det dyka upp en ny tanke. Precis som med korvarna. Jonas konstaterade att det till slut kommer färre korvar. Ahh … that is the magic. Förr eller senare tar korvjävlarna slut.

Jag får ibland frågor som handlar om att definiera vad ”framgång” är för något. Jag brukar då svara något i stil med att: Framgång är att kunna sitta på en stol utan att få panik.

SNHK hjälper mig att träna på just detta. Att sitta på en stol utan att få panik. Att klara av att stå vid den existentiella avgrunden utan att tvångsmässigt ta fram mobilen. Att upptäcka det som finns där korvarna tar slut.

Hur mäter man värdet av sånt?

SNHK gör jag inte för att förbättra det mätbara, jag gör det för att må bättre i livets omätbarhet. Jag gör det inte för att jag tillfälligt vill gå ner i varv. Jag ger mig själv 20 minuter och en ny dimension att uppleva verkligheten utifrån. Jag gör det för att jag i stillheten kan observera mina tankar. För att jag hittar en plats att existera utifrån, som inte är behäftad med sagan om mig själv och de tankar jag tänker. SNHK hjälper mig att förstå att mina tankar inte är jag. Jag kommer att kunna fatta bättre beslut och jag kommer att ha lättare att avgöra i vilka Johan-ögonblick jag ska gå fram, i vilka jag ska stå still, och i vilka jag faktiskt ska gå på toa.

Jag har också större möjlighet att upptäcka vad som är angeläget och mer sant än det jag tidigare trodde. I förlängningen leder detta till att jag blir bättre rustad att förhålla mig till livets omätbarheter. Jag får lättare att förhålla mig till de stora frågorna om vem jag är, vad jag är och vad som ger mening i livet. Men, givet allt detta hallelujande av SNHK vill jag ändå påpeka att det rör sig om långsamma fördelar.

Livslång sakta förbättring. Inte snabb och garanterad lycka. Det känns även viktigt att påpeka att du kan leva gott utan SNHK. Du har ju klarat dig hittills? Och kanske allra viktigast att åter fästa fokus på: Det behöver inte vara så förbannat avancerat.

[ DISCLAIMER ]

Min farsa gör SNHK. Han har gjort det varenda dag i minst trettio år. Men om du frågar honom om han ”mediterar” kommer han att säga att sånt där tjafs tror han inte på.

Han är den sortens man som knappt tror på kiropraktorer. Den gamla skolan. Han har aldrig satt sin fot i någon form av varken religiös eller nyandlig lokal. Han läser uteslutande vetenskaplig och tråkig litteratur och ser för säkerhets skull både Rapport och Aktuellt varje dag.

Han gör SNHK liggande på magen, dreglandes på kudden. Men om någon påstår att han tar en tupplur kommer han att säga ganska exakt så här: ”Naaääeh, inte direkt tupplur – jag klarnar ut hjärnan.” Han ”klarnar ut hjärnan”. Gott folk. Det behöver inte vara så förbannat pretentiöst.

Jag hörde honom förklara för min son hur man gör när man klarnar ut hjärnan. Han sa att: ”Enklast är det om man börjar med att lyssna på ljuden utanför huset, därefter ljuden i huset, därefter ljuden inom sig själv, sen glider man liksom bara iväg.”

Han påpekade också att det är viktigt att lägga sig på ett sätt som gör att man känner sig säker på att man kan ligga still hela stunden. ”För om man behöver röra på sig får man liksom börja om.” Min far ställer inte någon klocka som ska ringa efter 20 minuter. Han berättade för mig i samband med manusarbetet att ”När det kliar i tårna är jag klar och då kliver jag upp.” När det kliar i tårna. Jag älskar´t.

Farsan for president! . . . . .

Så kan man också göra. Som min far. Man liksom ”bare gör´t” utan att fundera så mycket kring det.

Man måste inte extrapolera existentiell frid ur saker och ting. Man kan liksom bara testa.

Så här i slutet av min nästan religiösa beskrivning av SNHK vill jag understryka att du som funderar på att börja med det här riskerar att bli besviken, eftersom det kan ta tid innan upplevelsen av konkreta resultat blir tydlig. Nog för att man skulle kunna sätta elektroder även på ditt huvud och mäta framsteg med nanometer redan efter en vecka, men det hjälper ju inte dig nämnvärt.

De flesta av oss vill ju ha egna upplevelser som erfarenhetsmässigt bevisar värdet, och detta kan ta lite tid. Risken är nämligen att du känner dig spänd och irriterad och upplever ännu mer stress när det äntligen gått 20 minuter. Då kan eventuellt en mindfulness-app hjälpa till, de är ju skapade för att man ska få tämligen omedelbar belöning. Just beware of the fallgropar of the gamification of life … Men ironiskt nog tror jag att det, för att du ska ge dig i kast med SNHK, krävs att du fått för dig att det ligger något i själva grundidén med att under en stund varje dag stänga ute sensoriska intryck och stilla sinnet.

Du behöver nog faktiskt ”tro” innan du kommer att ”veta”. Vilken skit. Det här kapitlet har handlat om att det för mig varit värdefullt att regelbundet sitta ner och hålla käften.

Jag tycker det har varit så pass värdefullt att jag vill rekommendera andra att göra det. I nästa kapitel tänkte jag spåra ur ytterligare. Dyka rakt ner i den existentiella brunnen och som funderingskompis och allmän husfilosof erbjuda några av de reflektioner jag själv gjort på den plats där korvarna börjar ta slut och livets intighet öppnar sig.

Finns det måhända nån mening att hitta där?